Erik Johan Stagnelius
Vad är vårt liv? Ett moln som flyktigt simmar
Kring rymderna på ödets kalla ilar.
Förvandlat evigt, aldrig det sig vilar
Och varar högst en sommaraftons timmar.
Auroras fackla denna sky bestrimmar,
En annan här av lånat månsken smilar.
Vid återskenet ifrån solens pilar
Av guld och diamanter denna glimmar.
En gråter lågt den höstliga naturen,
En låter gällt sitt vreda dunder skalla,
Högt svävar en i vårlig azuren.
Dock blotta moln och dunster äro alla –
Av jordens trånad till ett skuggliv buren
En var skall åter i sitt ursprung falla.
Kommentarer
Trackback
